Sidan är under uppbyggnad och jag hoppas att jag får över allt från min gamla blog snart. Det tar tid och det är mycket finlir och jobb.
Du får gärna dela med dig utav min blogg - det jag ber om är att du linkar tillbaka till mig eller om du använder den så använd också mitt namn. Jag lägger ner så mycket arbete, tankar och funderingar.
❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋
"För om livet handlar det inte så mycket,
så länge som hur"
Ett citat från min bror och mycket tänkvärd!
❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋
Jag hoppas med denna blogg att jag kan hjälpa andra samtidigt som jag hjälper mig själv.
Hjälpa alla som på ett eller annat sätt har blivit drabbad utav cancer.
För det finns hopp och så länge vi andas så finns det hopp.
Hopp om liv, kärlek och livskvalitet.
❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋
Jag är samtalsvän på Cancerfonden och vill du hittar du mig där under nicket Kine62
Jag är samtals vän på Cancerfonden. Vill du komma i kontakt med mig, kan du gå in på deras hemsida. Du hittar mig under nicket Kine62. Där kan du vara anonym om du vill. Annars så maila gärna.
karine.tveiten@gmail.com
Jag visste inte att ni fanns förrän jag såg eran twitter och kollade eran film Det är okey att känna. Det var tidigt i höst någon gång och eran video är helt fantastisk. Nu har jag suttit och tittat på TV4 galan Svenska hjältar. Ni behövs – det behövs engagerade människor oavsett om man startar en grupp, förening eller om man bara finns där som medmänniska. Någon som kan hålla en hand, ge en kram och lyssna. Mer behövs som oftast inte. Och alla ni som sitter breved och svik inte är ni snälla – det som behövs är värme och kärlek. Gå inte över gatan om du ser någon drabbad. Det är inget att vara rädd för – för du kan inte göra fel om det du gör kommer från hjärtat.
Om du som läser har ett företag ber jag dig att sponsra Ungcancer. Det kostar pengar att driva Ungcancer och pengar behövs. Det är första gången jag ber om något sådant. Tar du illa vid dig, ber jag om ursäkt. Men Ungcancer behövs – vi behöver starka unga som orkar!
Jag har fått kommentarer om kostråd och tips på hur man kan bli frisk här på bloggen och under min sjukdom. Några har jag tagit till mig och några kommentarer här har jag behållit. Men jag kommer inte till att ge några kostråd eller tips på hur man ska äta.
Jag har fått hur många råd som helst på hur man ska äta, kurer man ska ta. Det samma upplevde jag med min mamma. Hon fick tips om bl a om grapefruktkuren och andra ”mirakelkurer”. Min mormor drack askavkok – det hjälpte inte henne. Det enda rådet jag ger är det som jag själv har levt efter. Så ”ren” mat som möjligt (jag gör det mesta av min mat från grunden) – inga ligth produkter och undviker socker, som inte är naturligt. Några säger att man ska undvika socker helt – jag tror att en allvarligt sjuk människa behöver alla näringsämnen den kan få. Är du osäker finns det dietister som vet så oändligt mycket mer än vad jag gör. Fråga dom.
Under mina behandlingar var det enda jag fick i mig näringsdrycker och vätska. Jag kunde inte svälja mat pga av strålskador.
Nu åker jag till Drammen – pappa mår inte bra och jag ska fixa lite för honom innan jul. Hej och hå – det ska bli storm (för ”100″ gången i höst?) regn och blötsnö. Jag jag har med mig smör till några utav mina vänner – det är ju smörbrist i Norge.
Syftet med undersökningen är bl a att kartlägga sociala och ekonomiska konsekvenser som en cancersjukdom innebär. Denna undesökning vänder sig till alla som har eller har haft cancer (oavsett cancerform).
När du deltar i denna undersökning kan du vara trygg i att dina svar och personuppgifter behandlas och förvaras på ett säkert sätt. Ingen av den information som kommer uppdragsgivaren till del, kan på något sätt kopplas till dig som individ.
Klicka på länken och besvara frågorna är du snäll. Tillsammans gör vi skillnad och kanske livet lite lättare i framtiden.
Jag glömde att berätta att kortet av min mamma (förra inlägget) var en utav de sista gångerna hon orkade att sitta ute. Därför betyder det kortet mycket för mig. Hon hade tappat massor i vikt , hade svåra smärtor och var ständigt illamående. Hunden i hennes knä het Tammy. En malteser som var mammas lilla älskling.
Att hosta på sig muskelbristninger är ingen hit – det gör attan så ont. Sviter efter lunginflamationen… Det fick jag reda på då jag var hos läkaren i dag.
Jag är som du kanske vet med i en vaccinations studie. Forskarna provar ta fram et vaccin mot lungcancer. Jag får inga sprutor längre, för att min lungcancer hade spridit sig. Men jag är fortfarande med i studien och kommer till att vara det livet ut. Var 3. månad får jag ett frågeformulär, som jag fyller i och skickar in till en forskningssjuksköterska. Hon ringer sedan upp mig och det gjorde hon i dag. Det är alltid så trevligt att prata med Marianne och hon är en utav de bästa sjuksköterskorna jag har mött. Ett personligt och gott samtal blir det varje gång.
Så här ser ett utav frågeformulären ut.
Nu ska jag ta Charlie ut på en promenad – ha en fin kväll
Jag drömde om min kära mamma i går. Hon hjälpte mig och fixade så att allt blev bra igen, precis som hon brukade göra. Mamma fixade mer än jag någonsin kommer till att förstå. Hon stöttade mig i vått och torrt. Vi kunde bli osams och gräla men mamma stod pall. Jag saknar fortfarande min mamma. Även om det är 10 år sedan hon dog i bukspottkörtel cancer och jag blir 50 nästa år
2. advent har kommit och jag har fått upp ljusstakar och stjärna – bra Karine. Som alltid kommer julen som en överraskning på mig – men det är ju inget nytt
Pappa är utskriven från sjukhuset och har kommit hem och tackade han ja till en avlastningsplats på ett äldreboende? Nopp och vad ska jag göra? Han vill inte även om han skulle behöva det så allt för väl. Så det får bli som det blir. Låter jag elak? Det är inte meningen men några gånger blir jag trött…
Julbordet men goda vänner – det var roligt det. Mycket god mat, många skratt, gott dricka och goda vänner. Kan det bli bättre? Tack igen A och G, ni vet hur ni ska få era gäster att trivas!
Detta bildspel kräver JavaScript.
Turen till Lübeck blev så lyckad! Det är alltid roligt att resa tillsammans med er Vigdis, A och A L. Tur med vädret hade vi också. Jag var lite orolig över att ovädret skulle komma tillbaka md full styrka men vi klarade oss. Jag orkade med att trava runt i Lübeck också. Vigdis var också lite orolig att jag inte skulle orka men det gjorde jag!
Detta bildspel kräver JavaScript.
Min bror har kommit hem från från Afghanistan i ett stycke. Skönt, han har varit borta länge. Äldsta sonen har åkt till Ghana for att göra praktik där. Så när en utav mina kära kommer hem åker en annan bort. Mellansonen har blivit ombedd att söka stipendium till Berkeley, ett universitet i USA. Gissa om jag är en stolt mamma. Nu håller jag tummarna för att han ska få det och du får gärna hjälpa till med det. Det är så gott att det går så bra för mina barn.
Kära T F K. Jag tänker på dig och jag hoppas att du orkar kämpa mot cancern, även om oddsen inte är bra. Vi är många som tänker på dig och din familj. Jag hoppas att du känner min omtanke och varma kramar. Du vet vart jag finns, min kära gamla klasskamrat.
Nu när jag har kommit hem har jag tagit det lugnt – det har blivit många resor till Norge, nu som pappa har varit sjuk. jag är sliten och jag har mycket ont men allt har ju inte varit trist och ledsamt eller hur?
Pappa mår bättre nu – som tur är. Han har varit uppe och gått lite i dag. Han säger själv att han är nog mera sjuk än vad han har förstått. Det är nog tur att han inte riktigt förstått hur dålig han har varit. Det är så ont att se hur han kämpar med andningen. Min pappa har bara en lunga. (Han fick lungcancer i början på -70 talet och för att han skulle överleva opererade de bort den sjuka lungan) Hoppas nu bara att han får en korttids plats på ett sjukhem, när han blir utskriven. Han klarar sig inte hemma ensam.
Här har Charlie och hans bästa kompis Björn. Björn är hos oss, när matte och husse jobbar länge. En härlig kille, som jag uppskattar mycket! Björn är en Isländsk Fårhund. Som just nu har börjat sin utbildning som diabetets hund! Hans lillhusse har nämligen diabetes 1 och Björn ska lära sig att varna bl a vid blodsocker fall. Är inte hundar fantastiska?
Vi har gått en lång skogspromenad i dag, Charlie och jag. Tänk vad skogen gör gott för min själ. Inte vet jag om vem som blev mest trött, valpen eller jag. Men vi njöt varje sekund! Jag sliter med att komma mig efter de 2 senaste lunginflamationerna. Det känns som jag inte hinner bli stark efter varje gång. Men skam den som ger sig – jag promenerar på.
Det är inte alltid lika enkelt att bo långt ifrån sin pappa. Du som har följt mig vet ju att jag åker ofta till Drammen, för att hjälpa min gamla far. Den här gången blev visiten längre än planerad – pappa blev allvarligt sjuk. Blodförgiftning och det var bara tur att jag var hemma. Han blev sjuk snabbt och nu ligger han på sjukhuset. Med vätskedropp, antibiotikdropp och syrgas. Han är så liten och tunn där han ligger och mitt hjärta gråter. Dåligt samvete för att jag inte är där nu men jag har ett liv här i Sverige. Just nu skulle jag varit klonat eller något sådant…
Jag är inte frisk själv heller. Sviterna efter min sista lunginflamation sitter i. Ja, jag åkte på en till… som sagt, mitt immunförsvar är inte alls som det skal. Så gissa om jag är trött och sliten nu. Strålskadorna gör så ont. Vilken tur att jag fick morfintabletter utskrivna av min husläkare. Då är jag lite smärtlindrad. Så 2 veckor på en varm och solig strand hade inte varit dumt. Tror jag ska köpa mig en trisslott
Hur som helst – allt är inte trist och ledsamt. Julbord tillsammans med goda vänner till helgen och sedan den årliga bussresan till Lübeck och den underbara julmarknaden väntar. Jag åker dit, för någon vinst på tisslotten är väl som att tro på tomten eller
Inte så mycket för min skull men mest för mina barn, så ska jag ta ett blodprov. För å se om jag har en ärftlig gen för bröstcancer.
Då jag fick min lungcancer diagnos satt jag där som ett stort frågetecken. Jag, lungcancer? Jag som har så mycket bröstcancer i familjen. Gamlemormor, mormor och mamma. Bröstcancer är ju något jag inte skulle bli överraskad över att få… Men å andra sidan så har ju pappa haft lungcancer. Nej, vi har inte haft samma typ utav lungcancer, pappa och jag. Att mamma dog av cancer av cancer i bukspottkörteln (som inte har något med bröstcancern att göra, måste väl vara botten av otur eller hur?) Blev det här otydligt? Hoppas inte det.
Nu ska jag ta helg!
Önskar dig som läser en härlig helg med mycket mys och god mat.
Den här videon vill jag gärna dela med dig. Den är gjord av Ung Cancer och riktar sig till alla unga vuxna, som är drabbade av cancer. Men jag väljer att se den som mer än det. Jag väljer att se den som en film som kan hjälpa alla, som drabbas utav av cancer. För det är okey att känna!
Glöm aldrig – det är okey att vara ledsen, arg, förtvivlad, sorgsen men glöm inte: Det är också okey att känna glädje, lycka, livslust och kärlek
Vilken rolig förmiddag jag har haft. Skratt och några tårar, fotografering och intervju. En journalist från Cancerfonden och en fotograf har varit hos mig i dag. Så nu hoppas jag att jag har kunnat berätta lite om mig själv , och hur det är att vara anhörig till svårt sjuka cancerpatienter och vara svårt sjuk själv. Det är inte helt lätt att få till vinterbilder i augusti men med vinterjacka och scarf tror jag att det blir bra
Det hela publiceras runt den första advent i Cancerfondens tidning Rädda Livet. Det ska bli spännande att se hur det hela blir. Jag lovar att jag ska lägga ut linken, når jag får den.
I morgon är det dax för att åka till Drammen igen. Dottern har börjat skolan och stannar hemma (under grannens försorg) Jag ska träffa 2 utav mina gamla väninnor och vi ska fortsätta att planera vår reunion 30+ och sedan blir det inflyttnings fest hos vänner i Röyken.
Nu ska jag lägga mig en stund – det tar på krafterna att vara intervjuobjekt och fotomodell
Nu har jag bestämt mig för att börja att blogga igen.
Det händer mycket just nu. Konstigt att allt ska hända på samma gång eller hur?
Jag har hjälpt till med frågor till en cancerstudie på Karolinska Universitetssjukhus. Frågor i en studie är jätte viktiga och de ska utformas så att de inte kan missförstås. Enklare sagt än gjort. Jag har ju erfarenheter när det gäller sådana frågor i studier och det är inte alltid det är uppenbart om vad de frågar om
Jag och en gammal väninna från Drammen har samlat alla i vår gamla klass 9 A på en reunion 30+. Hur roligt ska det inte bli att träffa de gamla klasskompisarna igen. Tänk att det är över 30 år sedan vi gick ur 9:an
I morgon får jag besök av Cancerfonden och en fotograf. Jag ska intervjuas i deras tidning
Jag har köpt mig en liten valp, som jag ska hämta den 12 sep. Det är roligt det. Min nya kärlek – Korven. Dottern och jag kommer inte överens om namn. Nej, min hund ska inte heta Arne Weise, Bengt Göran… Någon måtta får det vara
Till helgen fyller jag 49. Hjälp, 1 år kvar till 50… Vill inte fylla 50 – jag är ju 17!! Yngre än mina barn – det du
Denna sommaren har några utav mina planer gått i lås. Jag har varit en vecka vid kusten, tillsammans med Vigdis och andra goda kompisar och deras barn. Men jag har inte fått åkt till Stavanger – det är jag ledsen över
Den 7 september får jag svar på min datortomografi. I över 1 månad får jag vänta på svar. Jag har kommit fram till att det är bara goda nyheter, annars hade jag väl fått tid tidigare – eller???
Som sagt; Nu är jag tillbaka i bloggvärlden. Jag tror jag behövde det här upphållet.
Jag vet ju det – att allt vänder och det bättre så småningom. Det är en utav de sakerna jag har lärt mig av min ofrivilliga resa med Herr Cancer. Det är dagar då allt är svart och trist. Smärtan och ångesten blir större än glädjen av att leva. I går var en sådan dag. En dag och kväll då jag kände mig ensam och ledsen. Arg för att jag var tvungen till att ta starka smärtstillande tabletter. Arg för att jag hade ont, ledsen över att strålningssmärtorna kommer tillbaka. Även om jag vet att de gör det och sedan försvinner de för ett tag. Ledsen över att jag inte känner mig värdelös och att det känns som om jag aldrig blir frisk. Inte bara utav cancern men också andra sjukdomar som dyker upp. Ett taskigt imunförsvar och en kropp som inte orkar med så mycket tär på mig.
Då jag vaknade i morse hade smärtorna i bröstet försvunnit och armen, axeln och skulderbladet kändes inte lika ont. Så jag tog med mig dottern på shopping. Vi har haft en toppen dag och handlat massor. Jag har köpt mig en ny soffa – en bäddsoffa. Dottern handlade saker till sitt rum. Hon köper saker och möbler, som hon ska ta med sig när hon flyttar hemifrån. Min lilla hoppetossa, om en månad fyller hon 18 och blir myndig. Nästa år planerar hon att flytta hemifrån. Konstigt att tänka på – då kommer alla mina 3 barn utflugna.
Nu värker armen och tillhörande delar oerhört mycket men det är det värd. Jag har haft en fin och bra dag.
Dags att fundera på sängen
God natt och jag hoppas att både du och jag får en bra natt.
Jag tycker det när mina strålskador gör ont. Egentligen är det inte synd om mig men jag har ont både i min vänstra arm och i bröstet. Lite mycket smärtor på en gång. Det gör ont att andas och det känns trångt ut. Jag borde ju vara van vid det här laget men det blir lite mycket för mig. Jag har några morfintabletter kvar, så jag väljer att ta en. Då kanske jag får sova i natt. Det har varit dåligt med nattsömnen också. Kanske därför jag inte orkar med dessa smärtorna. Sömnen är jätte viktig för mig. Får jag inte den sömnen jag behöver dippar jag…
Så nu har jag tagit smärtstillande och hoppas att det går över snart.
Det är 3 år sedan jag fick min diagnos och som det brukar vara vid den här tiden, kommer det massor av känslor och minnen.
En tanke dök upp lite tidigare i kväll – vem ska jag luta mig mot om min cancer kommer tillbaka? Jag vet hur min rädsla var den första tiden, efter att jag fick beskedet om min lungcancer. Hur rädd jag var för att vara ensam. Inte för att jag behövde någon att hålla i handen utan jag ville ha någon i närheten. Någon jag kunde krama om, en axel att luta mig mot och någon som kunde ge mig stöd. Nu när jag lever helt ensam, jag räknar inte med min dotter hon är inte vuxen än, så undrar jag om vem som ska vara mitt klippa. En klippa som står med båda benen på jorden, när allt annat gungar. Det är ju så att han som lovade att vara det, svek mig. Så just nu i kväll har jag det inte så gott – för just nu är rädslan om att min cancer kan komma tillbaka stark.
Kanske jag ska ta och lägga mig stället för att sitta här och fundera.
