Sidan är under uppbyggnad och jag hoppas att jag får över allt från min gamla blog snart. Det tar tid och det är mycket finlir och jobb.
Du får gärna dela med dig utav min blogg - det jag ber om är att du linkar tillbaka till mig eller om du använder den så använd också mitt namn. Jag lägger ner så mycket arbete, tankar och funderingar.
❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋
"För om livet handlar det inte så mycket,
så länge som hur"
Ett citat från min bror och mycket tänkvärd!
❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋
Jag hoppas med denna blogg att jag kan hjälpa andra samtidigt som jag hjälper mig själv.
Hjälpa alla som på ett eller annat sätt har blivit drabbad utav cancer.
För det finns hopp och så länge vi andas så finns det hopp.
Hopp om liv, kärlek och livskvalitet.
❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋
Jag är samtalsvän på Cancerfonden och vill du hittar du mig där under nicket Kine62
Jag är samtals vän på Cancerfonden. Vill du komma i kontakt med mig, kan du gå in på deras hemsida. Du hittar mig under nicket Kine62. Där kan du vara anonym om du vill. Annars så maila gärna.
karine.tveiten@gmail.com
Jag glömde att berätta att kortet av min mamma (förra inlägget) var en utav de sista gångerna hon orkade att sitta ute. Därför betyder det kortet mycket för mig. Hon hade tappat massor i vikt , hade svåra smärtor och var ständigt illamående. Hunden i hennes knä het Tammy. En malteser som var mammas lilla älskling.
Att hosta på sig muskelbristninger är ingen hit – det gör attan så ont. Sviter efter lunginflamationen… Det fick jag reda på då jag var hos läkaren i dag.
Jag är som du kanske vet med i en vaccinations studie. Forskarna provar ta fram et vaccin mot lungcancer. Jag får inga sprutor längre, för att min lungcancer hade spridit sig. Men jag är fortfarande med i studien och kommer till att vara det livet ut. Var 3. månad får jag ett frågeformulär, som jag fyller i och skickar in till en forskningssjuksköterska. Hon ringer sedan upp mig och det gjorde hon i dag. Det är alltid så trevligt att prata med Marianne och hon är en utav de bästa sjuksköterskorna jag har mött. Ett personligt och gott samtal blir det varje gång.
Så här ser ett utav frågeformulären ut.
Nu ska jag ta Charlie ut på en promenad – ha en fin kväll
Jag drömde om min kära mamma i går. Hon hjälpte mig och fixade så att allt blev bra igen, precis som hon brukade göra. Mamma fixade mer än jag någonsin kommer till att förstå. Hon stöttade mig i vått och torrt. Vi kunde bli osams och gräla men mamma stod pall. Jag saknar fortfarande min mamma. Även om det är 10 år sedan hon dog i bukspottkörtel cancer och jag blir 50 nästa år
Det är 3 år sedan jag fick min diagnos och som det brukar vara vid den här tiden, kommer det massor av känslor och minnen.
En tanke dök upp lite tidigare i kväll – vem ska jag luta mig mot om min cancer kommer tillbaka? Jag vet hur min rädsla var den första tiden, efter att jag fick beskedet om min lungcancer. Hur rädd jag var för att vara ensam. Inte för att jag behövde någon att hålla i handen utan jag ville ha någon i närheten. Någon jag kunde krama om, en axel att luta mig mot och någon som kunde ge mig stöd. Nu när jag lever helt ensam, jag räknar inte med min dotter hon är inte vuxen än, så undrar jag om vem som ska vara mitt klippa. En klippa som står med båda benen på jorden, när allt annat gungar. Det är ju så att han som lovade att vara det, svek mig. Så just nu i kväll har jag det inte så gott – för just nu är rädslan om att min cancer kan komma tillbaka stark.
Kanske jag ska ta och lägga mig stället för att sitta här och fundera.
ha fint väder, bara regn om natten, ha råd med en resa till värmen, besöka min goda väninna Line i Stavanger, ha en vecka tillsammans med Vigdis på kusten, krama mina barn, grilla nästan varje dag, äta jordgubbar och färskpotatis, hitta någon att älska (eller har jag redan en?), hitta en ny bil, äta färska räkor på en varm klippa, bada och sola.
Undrar vilket aprilskämt jag kommer att gå på i dag. Jag erkänner att jag kan, observera kan, gå på aprilskämt. Inte alltid, herregud, jag är inte alltid lättlurad. Jag kommer ihåg att barnen provade att lura mig då de var små. Oj, vad jag låtsades bli lurad. Sorry kidsen, mamma var inte alltid lättlurad.
Min kärdotter och jag har blivit hejare på att göra smilisar på Facebook chatten… Tänk vad vi kvinnor kan. Så nu kan vi skicka glada, ledsen, pussar smilisar och hjärtan och fet stil. Riktigt skojigt faktiskt. Ja, jag vet att jag kan vara lite barnslig ibland och jag hoppas att mitt barnasinne aldrig försvinner.
Här regnar det fortfarande men jag är glad – för det är fredag och snart helg!
Nu har jag hämtat dottern i Vara och ögonen går i kors. Jag är trött och sliten men får inte ro i kroppen. Jag har 1000 tankar som bara rusar runt i hjärnan och sätter sina spår i själen. Jag tänker på livet och döden, på mina barn, min familj och mina vänner. På det här att ha döden på axeln och aldrig få slippa tanken på den. På vad jag egentligen har gått igenom och på hur jag har fått kämpa för att klara dagen och livet. Det är inte synd om mig, jag lever trots allt. Jag har barn och familj som älskar mig. Jag har vänner som tycker om mig och är rädd om mig. Jag har människor omkring mig, som tycker att jag duger som jag är. Så det är inte synd om mig men ändå, just nu är det tufft att heta Karine och leva med cancer.
Jag har funderat på hur mycket jag ska lämna ut om mig själv. Ok, jag skriver om mitt liv med denna j**** skitsjukdomen. Jag är ärlig och rak när det gäller den och hur den påverkar mig. Min virrighet, som jag driver hejdlöst med, min oförmåga att klara av stress, mina smärtor och all oro och bekymmer herr C ger mig. Men vad allt det andra omkring mig?
För jag är så mycket mer än cancer, jag är en kvinna med allt vad det innebär, jag är mamma, väninna, vän, syster, dotter, svärmor, svägerska… Jag har börjat nosa på singellivet igen, jag har börjat dejta nämligen. Och vet du, jag har upptäckt att det finns män därute, som tar mig precis som jag är, inte provar att ändra på mig och som tycker att jag är charmig, söt och alldeles underbar. Tänk att det är någon, som vill ha mig och tycker att jag är värd att satsas på till trots för cancer..
Ha en skön måndag – undrar om jag har tvättid i dag.. Om jag har det, så har den redan börjat…
Min hjärna går på fullt varv hela tiden. Tankar och känslor rusar runt i 200 km/h. Jag slutar aldrig att tänka eller fundera. Jag kommer på en bra tanke och tänker, den måste jag komma ihåg att blogga om.. Och tror du jag kommer ihåg den – nej då den är borta lika fort som den kom och hjärnan fortsätter att jobba.
Just nu funderar jag mycket på kärlek och vad det är. Jag blivit lovad evig kärlek och trohet, och då det blev tufft och svårt försvann den ut genom fönstret, snabbare än jag hann att tänka; vänta på mig… Så stod jag där själv och undrade vad händer och när hände det? Jag beundrar de par som dag efter dag, vecka ut och vecka in, år efter år klarar av att stå tillsammans även om det stormar. Jag tar av mig hatten för er – bra kämpat!
Nu har jag så smått börjat röra mig ut i världen igen – om jag bortser från mina resor. Men du förstår säkert vad jag menar. Det är en god känsla att känna sig charmig och attraktiv igen men sedan kommer tvivlen… Ingen god känsla det där.
Nu ska jag iaf fortsätta min städning, var bara tvungen att skriva ner några tankar medan jag kom ihåg vad jag tänkta på.
Vi tog oss hela till Norge i går. Till trots för försenade tåg och bussar. Då jag och dottern, äldsta sonen och min kärdotter kom till min bror, var mellansonen och min nya kärdotter där. Underbart och vilken lycka! Så mycket skratt och så mycket kärlek. Syskonen Tveitens familjer var samlade under ett tak. (Broder´n och hans familj bor i Nittedal, utan för Oslo och där är huset fullt nu. )
Jag tok bilen vidare till Drammen och pappa. Jubilaren låg och sov då jag kom. I dag ska han firas och innan dess har han en lång lista över saker jag måste hjälpa till med… Jag får börja min dag, så vi kan starta firande hos Broder´n
Jag älskar livet och jag älskar att leva. Jag älskar många och jag har ett stort hjärta där många får plats. Jag är lycklig lottad – jag har familj och vänner som älskar mig. Jag har vänner och familj, som tar mig i örat, lyssnar på mina bekymmer, stödjer mig och tar mig precis som jag är. Den virriga, glada, ledsna, tråkiga, deppiga och sprudlande Karine. För jag är en kvinna av kött och blod, som helt enkelt tycker att livet är värd att leva i motgång och medgång.
Just den här tiden på månaden droppar räkningarna in. Gissa om jag blev glad då jag såg ett stort paket bland eländet! Jag har fått en underbar överraskning av Lix Matte. Hon har snappat upp att jag älskar parfymen Angel av Thierry Mugler. Tänk att en människa, som läser min blogg, tar sig tid till att kommentera, stödjer och uppmuntrar mig, skickar en sådan fin present.
Hon skickade med en kalender, vilken tur nu kanske jag klarar av att hålla reda på mitt liv. Jag fick några varuprover, som jag ska använda på flyget i morgon och ett underbart kort.
Tack också för de underbara orden Lix Matte!
Optimism is the faith that leads to achievement. Nothing can be done without hope and confidence.
Walking with a friend in the dark is better than walking alone in the light
Det blev utgång i går kväll. Vi hamnade i Lidköping, Vigdis och jag. Vilken kväll och vad roligt vi hade det. Skön känsla att känna sig lite uppvaktad. Det var ju inte i går jag var ute på en krogrunda… Så i dag har det varit lugnt..
Jag har funderingar. När skal man berätta för någon att man har cancer? Kan ju inte starta ett samtal med någon okänd snygging med: ”Hej, jag heter Karine och jag har cancer. Bara så du vet.” När ska man berätta. Att tala om för någon att man har cancer är ju en riktig partydödare… Jag testade en sak när jag var på resan till Tyskland. Vi tjejer kom i kontakt med några jätte trevliga killar. Det var inget raggande utan bara underbara skratt och samtal över några öl. De tyckte att vi var så positiva och glada – och den obligatoriska kommentaren kom ju. Alla norska kvinnor är så glada. Helt på slutet, strax innan vi skulle gå till hytterna, talade om för en utav killarna att jag har cancer. Han tittade på mig helt oförstående och backa 2 steg bakåt. Han blev livrädd. Han trodde nog att jag skulle dö där och då. ”Det är lugnt” sa jag. ”Jag lever och det är det viktigaste” Hans fråga blev. ”Hur kan du skratta, skämta och vara så glad och positiv när du har cancer?” ”Överlevnad och glädje över att jag lever fortfarande” blev mitt svar. För det är ju så det är. Jag skrattar och ler för att det är en överlevnads strategi. Gråta kan jag gör när jag är ensam. Nu svamlar jag iväg igen… Min fråga är ju: När ska jag berätta för någon man att jag har cancer?
Ha en fin kväll och heja Sverige – det är ju handbolls VM
Så mycket skratt och så mycket kärlek. Syskonen Tveitens familjer var samlade under ett tak. (Broder´n och hans familj bor i Nittedal, utan för Oslo och där är huset fullt nu. )
