Mormors historia

Kap Staden, Syd Afrika

Mormors resa

Kan du tänka dej att sätta dej på ett lastfartyg mitt i sprängkalla vintern, vinterstormar, med 2 små barn, resa till andra sidan av jorden, till ett land där du varken kan språket, kulturen eller hur livet fungerar. Att resa så långt till en man du inte har sätt på över 7 år? Tänk på alla minor, som var lagt ut i haven hon skulle åka på. Var hon inte rädd?

Jag vet inte om jag hade tordes göra det. Men det gjorde min mormor. Det måste kallas kärlek.

Mormor åkte från ett krigshärjad land, från sina föräldrar, sin bakgrund och trygghet. Allt känt som var känt och kärt för henne. Tryggheten det var att leva i en liten by på landet till andra sidan av jorden.

Hennes bror och morbror följde henne till Göteborg. De åkte bil till Oslo för sedan att åka tåg till Göteborg, där lastskeppet, som skulle ta den lilla familjen till Kap Staden. På kajen tog hon farväl av sin bror och sin morbror. Hennes enda tröst var bibeln.

(Jag har läst hennes dagbok från denna tiden, så mycket utav det jag kommer till att berätta är tagen ur hennes dagbok, hon skrev under sin resa)

Men hon var rädd och skrämd. Hon var rädd för att barnen skulle störa, rädd för att hennes man inte skulle stå vid kajen i Kap Staden. Hon skickade brev på brev till honom men fick inget svar förrän de hade passerat ekvator.

Hon och barnen låg sjösjuka genom resan till Portugal. De var verkligen sjuka och hon hade ingen som kunde hjälpa henne.

I dag har jag bara kräkts 22 gånger upplyste hennes yngsta dotter henne. Jag undrar hur de överlevde i den trånga och smala hytten.

De skulle lasta och ta emot varor och hon stod vid relingen och såg med stora ögon hur de portugisiska kvinnorna var enbart klädda i svart. Att männen gick barfota upp och ner för landgången, bärandes på varor. Medan tankarna malde i huvudet på henne – varför har jag inte fått svar på mina brev till Chris (morfar). Min bror har skrivit, mamma har skrivit men inte han.