Att återhämta sig

Det är länge sedan jag skrev något här. Väldigt länge sedan, orsaken är ganska enkel men tuff. Jag har haft en riktig dipp… De här infektionerna, jag har haft, har klubbat när mig. Så är det med mig – jag ger 100, åker på en eller flera infektioner och vips så är jag nere i källaren. Jag har mer än nog med att klara av dagen och då finns det ingen ork kvar till att skriva, läsa andras bloggar eller att kommentera.

Men nu, och med en ny frisyr och sol ute, är jag fit for figth igen. Hoppas jag, så sakta men säkert så återgår jag till den ”normala” Karine.

Ha en skön dag

Kram

Verklighet

Mina problem är som en liten flugskit när jag tittar på nyheterna. Japan har blivit drabbad så obeskrivligt hårt och jag lider med de stackars människorna. Vilken ångest, rädsla och sorg de måste uppleva. Jag ber en stilla bön om att katastroferna tar slut för dom nu men det ser oerhört mörkt ut. Invånarna i många arabländer kämpar för sin rätt att kunna leva utan rädsla.  Här i Norden lever vi utan risk för jordbävningar och tsunami. Vi har rätt till att skriva och säga vad vi vill. Vi har tur.

Samtidigt är min vardag och mitt liv mycket tufft just nu. Jag ljuger om jag säger att jag mår bra. Bältros eller helvetsild, som det heter på norska, är allt annat än gott. Frågorna snurrar runt i huvudet och några gånger undrar jag om jag orkar med. Samtidigt vet jag att jag gör det. Jag har gått tuffare matcher mot sjukdom än vad jag gör med bältrosen. Men jag blir så påverkad av infektioner, både fysiskt och psykiskt. Så jag gnäller nu för sedan att spotta i nävarna, skaka av mig skiten och kämpa vidare. Och vet du en sak, jag behöver inte vara stark och tapper hela tiden, för jag är inte mera en människa och några gånger får jag vara ledsen och tycka att livet är orättvist och hårt.

Hoppas att du får en fin kväll, jag ska fortsätta att inta ryggläge i soffan.

Kram

Dottern har fixat middag och tvättat kläder – underbart

 

En ny dag

Alltså, Polen är inte vad jag har trott. I går var vi ute och shoppade. Vilka affärer det finns här eller som A sa: ”Här i Polen kan man ”Shop untill you drop” och andra meningen. ”Inte skulle man tro att Polen är fattigt när man ser de här köpcentra” Och det ligger mycket i det. Men det gråa Polen, som jag i min fantasi trodde fanns, finns inte. Inte om man är i storstäderna och de rikaste delarna. Polen har en växande ekonomi.

I dag blir det att vara kulturell innan det blir en pub eller två i kväll. Rapport om dagen och kvällen kommer i morgon. Just det, i morgon åker jag hem. Hem till verkligheten. Inte skoj alls. Ryser när jag tänker på de nästa 3 veckorna. Men jag ska klara av det med. Jag ska, for jag har inget val. Jag kan inte kasta ut min cancer, även om jag vill… Jag kan inte göra mig av med problemet utan det är min verklighet.

Ha en fin dag och kram från ett ”vädergrått” Polen

Och till alla er som skriver kommentarer – tack. Jag ska svara på dom under helgen – lovar!!

Heja handbollskillarna :-)

Vi ser på handboll Vigdis och jag. Vi sitter här och kommenterar matchen, som om vi vore proff på det här 😉 I ärlighetens namn så kan Vigdis det här med handboll och jag är bara en glad amatör.. Vigdis tränar handbolls killar i sin hemstad, så jag överlåter de djupa analyserna till henne.

Så nu tar vi en liten skål för handboll och sedan får vi se om det blir en sväng ut till en pub.

Ha en fin lördagskväll och kram

Senaste proff analysen av Vigdis: Den danska målvakten har stängt målet och Polen har inte gjort mål på 7 min. Heja Danmark

Tanklöshet,dumhet eller något annat?

I dag fick jag ett telefonsamtal från en väninna. Hon är en vän men ingen nära vän.

Hon vet att jag ska till Sahlgrenska på tisdag, för att få svar på en MR av hjärnan jag tog i mellandagarna. Min läkare har bestämt att det skulle göras i o m att jag har haft känselbortfall och synstörningar på vänstra delen utav ansiktet.

Tillbaka till telefonsamtalet. Den är kvinnan gjorde det klart och tydligt klart för mig att jag kände efter för mycket, hängde mig upp i min cancer och hon kunder inte förstå att jag gick runt och oroade mig.

Ok, hon har all rätt i världen att tycka detta. Men hon har inte rätt att på detta sättet trycka ner mig och mina känslor. Hon har ingen rätt att förringa min oro för tisdagens svar och hon vet inte hur det är att leva med döden på sin axel.

Har hon då rätt att uttala sig om detta? Ja, det har hon men hon har inte rätt till att på ett omänskligt sätt tala om för mig hur jag bör känna och styra mina tankar. Av den enkla orsaken – hon har ingen aning om hur det känns. Hon kan tänka tanken och prova att sätta sig in det. Men hon vet inte och ingen, som inte har varit i den här sitsen vet hur det känns.  Hon mer eller mindre kritiserade mig för mitt engagemang i andra cancer sjuka människor och att jag stödjer och hjälper dom. Att jag bloggar för att hjälpa andra och mig själv.

Jag undrar bara varför. Jag hade inte frågat efter hennes synpunkter.

Nog om detta. Jag provar att skaka av mig dessa kommentarer och kasta mig i säng.

Nattakram