Sidan är under uppbyggnad och jag hoppas att jag får över allt från min gamla blog snart. Det tar tid och det är mycket finlir och jobb.
Du får gärna dela med dig utav min blogg - det jag ber om är att du linkar tillbaka till mig eller om du använder den så använd också mitt namn. Jag lägger ner så mycket arbete, tankar och funderingar.
❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋
"För om livet handlar det inte så mycket,
så länge som hur"
Ett citat från min bror och mycket tänkvärd!
❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋
Jag hoppas med denna blogg att jag kan hjälpa andra samtidigt som jag hjälper mig själv.
Hjälpa alla som på ett eller annat sätt har blivit drabbad utav cancer.
För det finns hopp och så länge vi andas så finns det hopp.
Hopp om liv, kärlek och livskvalitet.
❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋❋
Jag är samtalsvän på Cancerfonden och vill du hittar du mig där under nicket Kine62
Jag är samtals vän på Cancerfonden. Vill du komma i kontakt med mig, kan du gå in på deras hemsida. Du hittar mig under nicket Kine62. Där kan du vara anonym om du vill. Annars så maila gärna.
karine.tveiten@gmail.com
2. advent har kommit och jag har fått upp ljusstakar och stjärna – bra Karine. Som alltid kommer julen som en överraskning på mig – men det är ju inget nytt 😉
Pappa är utskriven från sjukhuset och har kommit hem och tackade han ja till en avlastningsplats på ett äldreboende? Nopp och vad ska jag göra? Han vill inte även om han skulle behöva det så allt för väl. Så det får bli som det blir. Låter jag elak? Det är inte meningen men några gånger blir jag trött…
Julbordet men goda vänner – det var roligt det. Mycket god mat, många skratt, gott dricka och goda vänner. Kan det bli bättre? Tack igen A och G, ni vet hur ni ska få era gäster att trivas!
Detta bildspel kräver JavaScript.
Turen till Lübeck blev så lyckad! Det är alltid roligt att resa tillsammans med er Vigdis, A och A L. Tur med vädret hade vi också. Jag var lite orolig över att ovädret skulle komma tillbaka md full styrka men vi klarade oss. Jag orkade med att trava runt i Lübeck också. Vigdis var också lite orolig att jag inte skulle orka men det gjorde jag! 🙂
Detta bildspel kräver JavaScript.
Min bror har kommit hem från från Afghanistan i ett stycke. Skönt, han har varit borta länge. Äldsta sonen har åkt till Ghana for att göra praktik där. Så när en utav mina kära kommer hem åker en annan bort. Mellansonen har blivit ombedd att söka stipendium till Berkeley, ett universitet i USA. Gissa om jag är en stolt mamma. Nu håller jag tummarna för att han ska få det och du får gärna hjälpa till med det. Det är så gott att det går så bra för mina barn.
Kära T F K. Jag tänker på dig och jag hoppas att du orkar kämpa mot cancern, även om oddsen inte är bra. Vi är många som tänker på dig och din familj. Jag hoppas att du känner min omtanke och varma kramar. Du vet vart jag finns, min kära gamla klasskamrat.
Nu när jag har kommit hem har jag tagit det lugnt – det har blivit många resor till Norge, nu som pappa har varit sjuk. jag är sliten och jag har mycket ont men allt har ju inte varit trist och ledsamt eller hur?
Inte så mycket för min skull men mest för mina barn, så ska jag ta ett blodprov. För å se om jag har en ärftlig gen för bröstcancer.
Då jag fick min lungcancer diagnos satt jag där som ett stort frågetecken. Jag, lungcancer? Jag som har så mycket bröstcancer i familjen. Gamlemormor, mormor och mamma. Bröstcancer är ju något jag inte skulle bli överraskad över att få… Men å andra sidan så har ju pappa haft lungcancer. Nej, vi har inte haft samma typ utav lungcancer, pappa och jag. Att mamma dog av cancer av cancer i bukspottkörteln (som inte har något med bröstcancern att göra, måste väl vara botten av otur eller hur?) Blev det här otydligt? Hoppas inte det.
Nu ska jag ta helg!
Önskar dig som läser en härlig helg med mycket mys och god mat.
Det har blivit lite skrivit ett tag. Det har hänt så mycket bra saker och några trista saker.
Mitt återbesök på Onkologen på Sahlgrenska gick ju bra. Inga nya tumörer och de gamla är döda 😀 Så jag klarar av kampen, jag har bett Herr Cancer att dra dit pepparn växer. Jag är mycket infektionskänslig och har åkt på 4 lung-inflamationer i år och en bihåleinfektion. Det tar mig mycket lång tid att komma mig helt efter en infektion. Då är jag låg och min kraft går till att läka.
En klassreunion 30+ har jag ju varit på. Hur kul som helst – en verklig toppenfest, där alla var glada och snälla. Nästa helg får jag besök av en mina gamla klasskompisar Astrid.
Jag hade helt glömt att få en valp i huset är som att få ett helt nytt barn. Charlie blir 4 månader den 17 november. Men vilken sällskap han ger mig och skratt och kärlek. Han sviker inte och är helt ärlig. Skulle han sura, så går det fortöver.
Pappa kräver sitt. Jag hinner inte åka därifrån förrän han frågar mig:”Du kommer väl snart igen” ”Ja, pappa. Jag kommer så fort jag kan och orkar. Och de senaste månederna har han fått besök 2/mnd Men han tycker att det är allt för sällan. Han tycker inte att jag gör något när jag är hemma. Visst jag har inget jobb, jag orkar inte med att jobba. Men jag har mina barn och mina vänner, som jag också vill träffa.
Jag blir fort sliten – varför kan han inte förstå det? När jag har varit där är jag helt uttömd på energi.
Vet du, jag ser fram till mitt intervju. Den kommer i Cancerfondens Tidning: Rädda livet. Den har gått i tryck nu. Lite sommarfåglar har jag i magen. Jag lovar att lägga ut linken
Nu är det dax att börja dagen. Charlie ska ut på en morgonpromenad, dotter ska iväg till Göteborg och hon kommer säkert till att få en toppendag där.
Jag vet ju det – att allt vänder och det bättre så småningom. Det är en utav de sakerna jag har lärt mig av min ofrivilliga resa med Herr Cancer. Det är dagar då allt är svart och trist. Smärtan och ångesten blir större än glädjen av att leva. I går var en sådan dag. En dag och kväll då jag kände mig ensam och ledsen. Arg för att jag var tvungen till att ta starka smärtstillande tabletter. Arg för att jag hade ont, ledsen över att strålningssmärtorna kommer tillbaka. Även om jag vet att de gör det och sedan försvinner de för ett tag. Ledsen över att jag inte känner mig värdelös och att det känns som om jag aldrig blir frisk. Inte bara utav cancern men också andra sjukdomar som dyker upp. Ett taskigt imunförsvar och en kropp som inte orkar med så mycket tär på mig.
Då jag vaknade i morse hade smärtorna i bröstet försvunnit och armen, axeln och skulderbladet kändes inte lika ont. Så jag tog med mig dottern på shopping. Vi har haft en toppen dag och handlat massor. Jag har köpt mig en ny soffa – en bäddsoffa. Dottern handlade saker till sitt rum. Hon köper saker och möbler, som hon ska ta med sig när hon flyttar hemifrån. Min lilla hoppetossa, om en månad fyller hon 18 och blir myndig. Nästa år planerar hon att flytta hemifrån. Konstigt att tänka på – då kommer alla mina 3 barn utflugna.
Nu värker armen och tillhörande delar oerhört mycket men det är det värd. Jag har haft en fin och bra dag.
Dags att fundera på sängen
God natt och jag hoppas att både du och jag får en bra natt.
Åkt bil, varit en god dotter och en bra mamma, städat, tvättat kläder, handlat mat, kämpat med pappa på banken (han är ganska så otålig och köer är inget för honom, jag var tvunget till att säga till honom att uppför du dig inte nu, får du gå ut i bilen), lagat mat, ätit allt för mycket, kört ännu mera bil, haft en mycket trevlig helg i Skövde och kört ännu mera bil.
Och som alltid efter en tur till pappa – jag är helt slut…
Har inte haft tillgång till nätet så det har varit dåligt med inlägg. Och om 14 dagar blir det en vecka vid kusten 🙂
Nu ska jag titta klart på A million dollar baby och sedan i säng
Jag har nu gått av mitt privatchaufför pass. Det tar på att vara morsa ser du. Jag har hämtat och lämnat ungdomar både här och där. Skor också – så går det när dottern envisades med att ha högklackat. Då får man ont i fötterna om man går 3 km på landsvägen. ”Det är nog mera clubskor mamma” Jag kunde inte annat än att hålla med. Jag är vis av erfarenhet, har gått många km i högklackat. Så jag vet. Den hårda vägen. Nu mera har jag inte högklackat när jag går långt. Nu har jag joggingskor eller andra lämpade skor. Och du, jag ger fullständigt attan i om de inte passar till outfitten. Är det är tecken på att jag är mer än 17 år i huvudet? *pekar neråt på förra inlägget*
Nu ska jag masa mig ut till tvättstugan – har tvättid kom jag på. Hej och hå. Slit och slep.
Pappa ringde – jag måste komma nu! Han klarar sig inte utan min hjälp. ”Men pappa jag kan inte komma nu, jag kommer till veckan.” Han blev mer och mer ynklig i rösten. ”Pappa, om du får en avlastnings plats på ett äldreboende, tar du den då?” ”Ja, men inte på Landfallöya sykehjem. Jag sätter inte min fot på det stället!” ”Pappa, om du får en plats på Konnerud Äldreboende då?” ”Der kommer jag inte till att få plats, där är det fullt och det finns de som är sämre än jag, som inte får plats. Jag blir nog här tills jag inte andas mer.” Det här kallar jag känslomässig utpressning, för jag kan inte vara hos min pappa mer än jag gör nu. Och i morgon får han besök av min svägerska. I veckan hade han besök av en god vän, som stannade hos honom i flera dagar. Hemsjukvården är hos honom 3 – 4 g/dag. Så egentligen är det inte så synd om honom.
ha fint väder, bara regn om natten, ha råd med en resa till värmen, besöka min goda väninna Line i Stavanger, ha en vecka tillsammans med Vigdis på kusten, krama mina barn, grilla nästan varje dag, äta jordgubbar och färskpotatis, hitta någon att älska (eller har jag redan en?), hitta en ny bil, äta färska räkor på en varm klippa, bada och sola.
Grattis alla mammor där ute – i dag är det våran dag. Så hurra för oss. Vi firar inte morsdag med uppvaktning och blommor. Lite svårt för killarna – de bor ju inte nästgårds. Men de ringer och visar genom det att de inte har glömt bort sin mamma.
Vilken bilresa jag hade i natt. Hämtade dottern och några utav hennes kompisar i Lidköping. de hade varit på fest. De är härliga dessa ungdomar, nära till skratt, raka och ärliga. Jag fick höra att jag är världens bästa mamma i natt. Inte bara av dottern men också av hennes kompisar. Du är så god du Karine – du måste vara den bästa mamman – ever. Är inte det ett bra betyg? Så jag sträcker på mig och fortsätter att leva på berömmet.
Oj, vad tiden rinner iväg. Jag har inte hunnit med att blogga, läsa bloggar eller kommentarer. Jag kommer igen – skam den som ger sig. Jag är glad i dag – fick in bilen till värkstaden i morse. Det var inte stötdämparna som det var fel på utan, läs nu nog. en gummipackning. Jag hade rätt! Så nu är jag rätt mallig över att jag kunde ställa rätt ”diagnos” på felet med knarrande. Jag kan köra till Norge och ännu längre med den. Ingen fara på taket.
Jag funderar på att åka ner en sväng till Malmö nästa vecka. Jag har vänner där, som vill att jag kommer på besök. Jag har så lust, oj vad mycket lust jag har på att sticka ner dit…. Rapport kommer.
Sitter med ett tomatrött ansiktet – känlsan av att kan ligga i solen är underbat. Förra sommaren kunde jag inte lägga mig ner i lugn och ro. Men lugntet och ro infinner sig muycket lättare nu
vill jag bara dra täcket över huvudet och stanna i sängen. Du har säkert också sådana dagar. Men mitt det svarta händer det saker, som gör att dagen inte blir fullt så svart. Jag fick i går reda på att jag får tillbaka på skatten. 🙂 Alltså inga jätte summor men jag slipper betala restskatt och det gjorde min dag mycket ljusare.
Nu sjunger Marie Fredriksson i köket.
I dag har det regnat och på torsdag ska solen skina igen. Jag har gjort min pappa lycklig genom att jag ska vara några dagar hos honom i påsken, sedan blir det afterski på Prestegårdsjordet i Röyken… Hur dottern gör vet jag inte men några dagar tillsammans i påsken ska vi få.
Det har jag haft i dag. En riktig mysdag tillsammans med min kärdotter. Jag har den bästa kärdotter en kärmor kan ha! Vi har det alltid lika trevligt tillsammans. Jag ska erkänna att det blev en vårjacka också. Jag har en fråga, som kanske någon kläddesigner kan svara på. Varför skiljer det så mycket på storlekarna? Jag vägrar tro på att jag går ner 15 kg på 30 min nämligen.
Tänkte att jag skulle lägga ut bilder på min nya outfit senare. Jag får fjäska för dottern, så hon kan ta kort på mig.
Storhandlat mat har jag också hunnit med i dag – vilken effektiv kvinna eller hur?
Ska jag berätta en rolig sak? Jag har upptäckt att okända män tycker att jag är fin. De flirtar med mig. Jag ska även erkänna att detta muntrade upp mig också.
Nu ska jag inta ryggläge i soffan. Ha en skön kväll du med!
Hej och hå – här är det vinter. Åkte från våren och kom till vintern. Det har snöat här i dag och regnat. Jag längtar till våren – verkligen väntar och längtar. Jag vill sätta mig en en solvägg och låta solen värma mig. Läste på Facebook att det har snöat hemma också. Hallo, du som bestämmer vädret. Jag vill ha vår och sol! Hör du vad jag säger?
Jag har glömt min laddare till min Iphone. Tror att ingen är förvånad längre – snart glömmer jag väl mig själv, om det var möjligt. Jag vet att jag tänkte på det, då jag packade. Men kom jag ihåg det… ?
Hur ofta behöver jag åka drygt 60 mil tur/retur för att besöka min pappa? Räcker det med 1 gång i månaden? Räcker det med att jag är här 3 dagar åtgången.
Nu ska jag upp och hämta ett kort jag glömde i kiosken, då jag lämnade in pappas lotto. Jag får lite motion i alla fall.
Jag har funderat mycket över hur utsatt man är, när världen rasar samman. Själv blev jag efter att den första chocken hade lagt sig väldig praktisk. Iaf som jag själv tycker. Du kanske får ett annat svar om du frågar mina anhöriga. Ett sådant besked om cancer kommer aldrig lägligt och i mitt fall mycket olägligt. Vi skulle ju fira min dotter, som stod till konfirmation. Nästan 50 gäster var bjudna. Det skulle komma gäster ifrån Norge och Sverige. Och den skulle firas, det hade jag bestämt mig för.
Det är så inte så mycket som jag kommer ihåg från den första omtumlande tiden. Det mesta är gömd i en töcken av kaos, förtvivlan och vantro. 1000 frågor snurrade i huvudet, frågor som jag aldrig kommer till att få svar på. Det jag kommer ihåg är hur min älskade familj slöt sig, som en enad front runt mig, precis som det har varit alla de andra gångerna min familj har blivit drabbade utav cancer. Det här skulle jag klara, för någon annat alternativ fanns inte.
Jag har haft tur, för jag har inte behövt att kämpa denna kampen ensam. Men jag också blivit sviken, utav människor som jag aldrig trodde skulle svika. Jag påstår inte att jag är felfri och att jag var/är lätt att vara tillsammans med. Det är oerhört jobbigt att leva nära en allvarligt sjuk människa och det kräver mod att stå bredvid.
Jag är glad för att jag har en så fin familj och så goda vänner. Du vet de som tröstar, muntrar upp mig, drar mig i örat, hejar på mig och alltid har en kram eller ett uppmuntrande smil, när jag känner att nu orkar jag inte mer. Tack för att ni finns, ni underbara goda människor. Och tack till dig, som orkar läsa min blogg.
Nu har jag hämtat dottern i Vara och ögonen går i kors. Jag är trött och sliten men får inte ro i kroppen. Jag har 1000 tankar som bara rusar runt i hjärnan och sätter sina spår i själen. Jag tänker på livet och döden, på mina barn, min familj och mina vänner. På det här att ha döden på axeln och aldrig få slippa tanken på den. På vad jag egentligen har gått igenom och på hur jag har fått kämpa för att klara dagen och livet. Det är inte synd om mig, jag lever trots allt. Jag har barn och familj som älskar mig. Jag har vänner som tycker om mig och är rädd om mig. Jag har människor omkring mig, som tycker att jag duger som jag är. Så det är inte synd om mig men ändå, just nu är det tufft att heta Karine och leva med cancer.
att ha sin gamla far 30 mil bort. Särskilt när han ringer och är säger att han inte mår bra. För vad kan jag göra härifrån? Ringa hemsjukvården? Lägga ifrån mig allt och slänga mig in i bilen? Eller bara strunta i det? Nej, jag kan inte strunta i det. Jag kan inte heller kasta mig in i bilen och åka men jag kan ringa hemsjukvården… Frågan är ju också hur mycket jag orkar, för efter dagen i går med smärtor och mycket smärtlindring är jag också trött och sliten. Jag är heller inte på topp…
Jag fick tag i hemsjukvården och de ska följa upp honom. Men nu sitter jag här med dåligt samvete och undrar över vad jag ska göra
Att leva med cancer 