och tankarna snurrar runt i huvudet. De åker karusell nämligen och de åker runt, kommer tillbaka, åker en runda till… Vad ska jag göra för att stoppa dom? Tro nu inte att det är katastroftankar, att jag tror att cancern frodas i min kropp eller att jag tror att jag ska dö. För det är inte sådana tankar. Jag tror att jag är i ett starkt behov av en kram och en axel att luta mig mot. Och jag vet vem jag vill ha en kram utav och han har en sådan axel man kan luta sig mot.
Jag tror nämligen att vi alla behöver närhet och omsorg. Att vi har någon vi kan känna samhörighet med. Just precis nu känner jag mig ganska så ensam. Inte en känsla jag har ofta, för jag trivs med att vara ensam ibland. Jag har ett behov av att vara ensam ibland. Men just nu har jag behov av lite omtanke och en kram.
En sak jag inte har berättat för dig. Min bror har åkt ut på en mission igen – älskade lillebror, jag vet att du läser min blog, var rädd om dig. Vi saknar dig!
God natt och jag hoppas att du sover som en stock och drömmer ljuva drömmar. Kanske om jag har tur så kanske karusellen stannar och jag får sova.
Nattakram