Jag skulle ha minnet på en ”minnepinne”

och bara sticka in i hjärnan. Så en sådan som på bilden hade annars varit att ha bra – då har jag allt till hands… 😉

Jag hade glömt att ta med mig batteriladdaren till kameran hemma – inga kort från den roliga inflyttnings festen jag var på i lördags…

Jag har glömt bort att skicka mail till Hilde för att Vigdis och jag skulle besöka henne i Kristiansand i höst – inte alls bra och förlåt Vigdis och Hilde.

Jag har glömt min nya skarf hos Vigdis – dumt när jag ska ha den på Reunion 30+ om 2 veckor.

Jag har glömt att ringa till tandregleringen för dottern – urbota dumt och slavrigt

Jag har tappat bort listan över allt jag ska handla till Reunion 30+ – hur ska jag nu veta allt jag ska handla?? Måtte jag bara hitta listan.

Men jag hade en jätte trevlig kväll i lördag – Tack Gitte och Atle för festen och överraskningen ni kom med. Det är inte varje födelsedag jag får födelsedagstårta med 17 ljus. Ganska sällan faktiskt – aldrig med andra ord. Och tack alla för presenterna – så otroligt roligt att ni kom ihåg mig! och till slut tack Vigdis för dom underbara änglarna! Du är bäst!

Ha en fin kväll

Kram

Minnepinne är USB minne på norska. Och bilden har jag lånat av prylzonen.se

Total error eller nåt

Det är nämligen det i min hjärna. Det är ju inget nytt i och för sig. Min hjärna har ständiga kraschar. Jag står där som ett fån och hoppas att ljuset tänds, kronan trillar ner eller något annat intelligent. Men inget händer… det är bara tomt. Du kanske tycker att jag klagar mycket över mitt minne. Men det är jobbigt, frustrerande och oerhört pinsamt. Ok, inte pinsamt alla gånger, det uppstår ju roliga situationer också. Jag och mina vänner är ganska så vana nu vid det här laget, min familj också. Mina barn – skakar på huvudet och säger ”Men morsan då”

Jag hittade ett gammalt kort på Facebook, som jag ska prova att lägga in. Det är taget 2009. Jag var klar med den första omgången med strålningar och cytostatika. Och visste inte då att min cancer hade spridit sig ytterligare. Men det är historia nu. Nu ser jag framåt.

Ha en fin dag – nu ska jag på lunch 🙂

Kram

Att tro på att det blir bättre

Det finns alltid hopp brukar jag att säga. Hopp om att livet tar en vändning som är bra. Hopp om att det som gör ont i dag ska göra mindre ont i morgon och ännu mindre i övermorgon. Till slut lär jag mig att livet går vidare, att skrattet lever och tron på att jag är frisk blir starkare och starkare. Att det finns människor som älskar mig precis som jag är. Den där virriga norskan, som åker till Skara för att fika och glömmer plånboken hemma. Som säger det fixar jag Karine, ingen fara. Gott att ni finns! Det är jag glad för och det gör mig varm i hjärtat.

Sitter stand by i kväll med – dottern är på fest och ska hämtas någon stans på Slätta.

Ha en god natt och sov gott

Och till dig Broder´n – take care lyu

 

Det tar tid – lär dig det Karine

Jag är inte den personen med störst tålamod. Egentligen är jag en ganska otålig person. Men nu måste jag en gång för alla förstå att jag inte har den styrkan jag hade för 3 år sedan. För nästa månad är det exakt 3 år sedan jag gick frisk in på en kirugmottagning och kom ut som en cancer patient, och trodde jag skulle dö.

Min kropp har tagit mer stryk än vad jag vill inse. 65 strålningar och 6 behandlingar med cytostatika märker kroppen. Så jag måste inse att det tar tid att bli frisk efter en sådan infektion, som jag har fått. Och ska jag klara av 1 vecka i den danska huvudstaden måste jag ta det lugnt nu. Och tålamod är en dygd, har jag hört… Jag kanske skulle jobba på det med – tålamodet alltså. Och imunförsvaret, jag får inte glömma imunförsvaret. Men med virrighet så glömmer jag väl bort båda tålamod och imunförsvar. Har jag skrivit om det här tidigare? Nu blev jag osäker – hur som helst nu är det gjort. Jag binder ett snöre runt det ena fingret för att komma ihåg vad jag ska komma ihåg. Det kan ju inte bli annat än bulls eye eller hur?

Ha en fin fredags eftermiddag

Kram

När livet inte går som på räls

Några gånger får jag totalt hjärnsläpp. Hjärnan fungerar absolut inte – det låser sig, och jag står där som ett fån och undrar: Vad hände nu? Vad gör jag nu? Hur löser jag det här? Särskild under stress. Jag virrig och glömsk. Varför är det så? Det har blivit värre efter allt det här med min sjukdom och behandlingar. Jag som kunde hålla 100 bollar i luften samtidigt och ändå klara av att tugga tuggummi. Undrar om jag någon gång kommer upp till att ha 1 boll i luften och tugga tuggummi på samma gång. Det hade ju varit bra och praktiskt – mycket praktiskt. Å, vad mycket jag skulle hinna med, istället för att leta efter nycklar, kläder, plånbok, väska, mobil, kamera, laddare av olika slag…

Nej, nu ska jag ut och ladda några D-vitaminer. Det kan ju vara bra för minnet. Inte kommer jag ihåg, men det är bra för kroppen iaf

Ha en fin dag

Kram

Reunion 30+ och kronan trillar ner

En gammal väninna och jag kom underfund med att det är över 30 år sedan vi gick ur 9:an. Medan vi pratade om detta föddes idén till en klassfest för alla i 9 A. Sagt som gjord och nu är vi i gång. Å, vad jag har letat upp gamla klasskompisar, nu ska jag inte ta åt mig hela äran för detta. För jag har haft hjälp. Tack alla gamla vänner och ett speciellt tack till K! Det här kan inte annat än bli bra!

 Fin fruktuppsats eller hur? Den har min goda väninna A L gjort. Vi var nämligen bjudna på Vigdis yngsta sons konfirmation. En underbar helg vid Norges kust och ett glatt firande av en urmysig kille, var inte fel. Tilltrots för feber och lunginflamation.

Nu vet jag varför jag har känt mig så låg under en lång tid. Jag har inte varit frisk sedan de förra infektionerna, bältros och influensa. Det väl 2 månader sedan jag låg i 2 veckor. Jag vet nu att jag har gått länge med en lunginflamation. Så efter ca 10 dagar med feber fick Karine bita i det sura äpplet och ta sig till läkaren. Så nu har det varit och det är antibiotika och sängläge som gäller. Jag måste nämligen bli frisk nu – för till veckan åker jag och 4 andra till Köpenhamn. Håll tummarna nu att jag orkar är du snäll.

Ha en fin kväll!

Kram

Glömska och erfarenheter

Dagens Karine har glömt i Norge:

• Min kamera
• Kontakten till min Iphone laddare
• Min syrenfärgade skarf

Alltid måste jag glömma något men det gör inget för det är bara tecken på att jag ska tillbaka eller hur Vigdis?

Det är inte mitt fel att dottern har glömt sin mascara, bara så du vet 😉

Ännu en dag i solen och jag börjar att bli brun i ansiktet nu. En skön känsla av välmående och friskhet. Jag är så glad för att människor inte kan se att jag har haft några tuffa år. År jag skulle göra allt för att vara förutan. Ok, jag har fått 100 nya rynkor och några extra kilon men jag lever. Jag älskar att leva och jag tror att jag har vunnit kampen mot skitsjukdomen. Jag fick 5 till 10% chans att överleva då cancern hade spridit sig till ytterligare lymfkörtlar. Kanske har jag skrivit det här förut, jag kommer inte ihåg men om inte, nu vet du.

Nu ska jag ha en skön kväll i soffan, ha en fin kväll

Kram

Sol i dag med :-)

Jag har varit ute hela dagen. I min solstol med en god bok och musik på Iphonen. Då är livet underbart att leva. Ganska fantastiskt att jag klarar av att läsa böcker igen. Jag har kommit underfund med att nästan alla de böckerna och filmerna jag såg och läste medan jag under och efter alla behandlingar, har jag glömt. Jag har ingen aning om vad de innehåller. Skumt men jag tror att det har en logisk förklaring. Många starka mediciner och stor fysisk och psykisk press gör sitt till.

Något som är bra med det – jag behöver inte att köpa nya böcker. Jag kan läsa dom igen 😉

Nu ska jag njuta av soffan, mina tända stearinljus och livet.

Ha en skön kväll

Kram

Drammen i snö

Hej och hå – här är det vinter. Åkte från våren och kom till vintern. Det har snöat här i dag och regnat. Jag längtar till våren – verkligen väntar och längtar. Jag vill sätta mig en en solvägg och låta solen värma mig. Läste på Facebook att det har snöat hemma också. Hallo, du som bestämmer vädret. Jag vill ha vår och sol! Hör du vad jag säger?

Jag har glömt min laddare till min Iphone. Tror att ingen är förvånad längre – snart glömmer jag väl mig själv, om det var möjligt. Jag vet att jag tänkte på det, då jag packade. Men kom jag ihåg det… ?

Hur ofta behöver jag åka drygt 60 mil tur/retur för att besöka min pappa? Räcker det med 1 gång i månaden? Räcker det med att jag är här 3 dagar åtgången.

Nu ska jag upp och hämta ett kort jag glömde i kiosken, då jag lämnade in pappas lotto. Jag får lite motion i alla fall.

Ha en bra eftermiddag och kram