Vart tog solen vägen?

I morgon är d-dagen. I alla fall för mig.

Note to cancerhelvete:

Jag ska skåla för ett bra provsvar i morgonkväll. Just as you och notera det här är du snäll! Så nu är det sagt och attan ta dig om jag inte får skåla.

Marsipanängel från marsipanhuset i Lübeck. Jag älskar marsipan och änglar – perfekt!

Måndag morgon och det är inte min favorit dag och det är ingen sol, som lyser på det vackra vinterlandskapet. 14 kalla blåa grader. Charlie ska också ha semester. Han ska vara på kennel från i dag och tills på torsdag. Då kommer jag hem från den årliga aturen till Tyskland. Nej, jag ska inte köpa öl – jag har fått den frågan nämligen. Jag ska på julmarknad och dricka glüwein. Vi får se om det blir Kiel eller Lübeck. Skoj ska det bli.

Ha en fin dag vare sig du har minus grader eller plus grader

Det piper i väg

Min bröst piper och jag hörs ut som en gammal tröska… Det går så bra när jag sitter ner och inte gör något ansträngande men så fort jag börjar prata så låter det ännu mera.

Jag är envis och jag vägrar lösa ut hostmedicinen, som läkaren skrev ut till mig. Jag tål den inte men det ville han inte lyssna på. Så jag dricker mycket och får lite frisk luft mellan varven.  Undrar när jag måste åka tillbaka eller nej, jag väntar tills den 4. Då ska jag ändå ner till Sahlgrenska för att få svar på min röntgen. Är såååå trött på läkare och behöva dra min historia igen och igen och igen… Vägrar att sitta på det här undersökningsrummet igen..

Advent är det snart – och vad har jag gjort. Inget. Jag orkar inte stressa. Måste ta det i min takt. Och advent blir det ju – vare sig vi vill eller inte.

Min granne, i andra längan, han började i slutet av oktober med att pynta. Å bodde jag vägg i vägg med honom behövde jag inte pynta alls. 😉

I år ska jag vara rebell – jag ska ha lila adventsljus. Det har de i Norge och det är så snyggt. Bildbevis kommer.

Ha en fin dag

Gamla vänner

Det är något speciellt med gamla vänner. Vänner som har känt mig sedan barn- och ungdomen. Du vet de som vet allt om dig och som du inte behöver vara rädd för vad du säger eller hur du säger ting. De förstår precis vad jag menar även om vi inte har sätt på ”år och dag”. De känner min sjuka humor, mina tankar och mina hemligheter.

Jag har tur, för jag har sådana gamla vänner kvar till trots för att vi bor långt ifrån varandra

Tack för att ni finns – mina vänner som alltid finns där

Alla jag har förlorat

Jag gick igenom kommentarer jag har fått på bloggen idag. Där hittade jag kommentarer från vänner, som har förlorat kampen mot cancer. Vänner, som jag har mött, under min resa med cancer och vänner jag har mött innan jag fick cancer. Det kändes vemodigt att läsa alla dessa kommentarer och veta att de finns inte här. De är borta.

Alla dessa vänner betyder mycket för mig – de har givit mig kraft att fortsätta att kämpa. Kämpa för alla som drabbas och det är ju säkert ingen överraskning att just cancer ligger mig varmt om hjärta.

Tilla alla mina vänner, som har förlorat eran kamp:

Jag tänder ljus för er alla och håller er nära mitt hjärta

Rygg mot rygg

Du får inte sade du
och vände ryggen till

Ok sade jag
och gjorde precis som jag ville
med ryggen till

Nu står vi här rygg mot rygg
och vänder oss inte mer

Ungcancer

Jag visste inte att ni fanns förrän jag såg eran twitter och kollade eran film Det är okey att känna. Det var tidigt i höst någon gång och eran video är helt fantastisk. Nu har jag suttit och tittat på TV4 galan Svenska hjältar. Ni behövs – det behövs engagerade människor oavsett om man startar en grupp, förening eller om man bara finns där som medmänniska. Någon som kan hålla en hand, ge en kram och lyssna. Mer behövs som oftast inte. Och alla ni som sitter breved och svik inte är ni snälla – det som behövs är värme och kärlek. Gå inte över gatan om du ser någon drabbad. Det är inget att vara rädd för – för du kan inte göra fel om det du gör kommer från hjärtat.

Om du som läser har ett företag ber jag dig att sponsra Ungcancer. Det kostar pengar att driva Ungcancer och pengar behövs. Det är första gången jag ber om något sådant. Tar du illa vid dig, ber jag om ursäkt. Men Ungcancer behövs – vi behöver starka unga som orkar!

Linken finner du här: http://www.ungcancer.se/wp-content/uploads/2011/12/Köp-en-dag-2011.pdf

Kanske en vändning

Pappa mår bättre nu – som tur är. Han har varit uppe och gått lite i dag. Han säger själv att han är nog mera sjuk än vad han har förstått.  Det är nog tur att han inte riktigt förstått hur dålig han har varit. Det är så ont att se hur han kämpar med andningen. Min pappa har bara en lunga. (Han fick lungcancer i början på -70 talet och för att han skulle överleva opererade de bort den sjuka lungan) Hoppas nu bara att han får en korttids plats på ett sjukhem, när han blir utskriven. Han klarar sig inte hemma ensam.

Här har Charlie och hans bästa kompis Björn. Björn är hos oss, när matte och husse jobbar länge. En härlig kille, som jag uppskattar mycket! Björn är en Isländsk Fårhund. Som just nu har börjat sin utbildning som diabetets hund! Hans lillhusse har nämligen diabetes 1 och Björn ska lära sig att varna bl a vid blodsocker fall. Är inte hundar fantastiska?

Vi har gått en lång skogspromenad i dag, Charlie och jag. Tänk vad skogen gör gott för min själ. Inte vet jag om vem som blev mest trött, valpen eller jag. Men vi njöt varje sekund! Jag sliter med att komma mig efter de 2 senaste lunginflamationerna. Det känns som jag inte hinner bli stark efter varje gång. Men skam den som ger sig – jag promenerar på.

Ha en fin kväll och kram

Det är tufft just nu

Det är inte alltid lika enkelt att bo långt ifrån sin pappa. Du som har följt mig vet ju att jag åker ofta till Drammen, för att hjälpa min gamla far. Den här gången blev visiten längre än planerad – pappa blev allvarligt sjuk. Blodförgiftning och det var bara tur att jag var hemma. Han blev sjuk snabbt och nu ligger han på sjukhuset. Med vätskedropp, antibiotikdropp och syrgas. Han är så liten och tunn där han ligger och mitt hjärta gråter. Dåligt samvete för att jag inte är där nu men jag har ett liv här i Sverige. Just nu skulle jag varit klonat eller något sådant…

Jag är inte frisk själv heller. Sviterna efter min sista lunginflamation sitter i. Ja, jag åkte på en till… som sagt, mitt immunförsvar är inte alls som det skal. Så gissa om jag är trött och sliten nu. Strålskadorna gör så ont. Vilken tur att jag fick morfintabletter utskrivna av min husläkare. Då är jag lite smärtlindrad. Så 2 veckor på en varm och solig strand hade inte varit dumt. Tror jag ska köpa mig en trisslott 😉

Hur som helst – allt är inte trist och ledsamt. Julbord tillsammans med goda vänner till helgen och sedan den årliga bussresan till Lübeck och den underbara julmarknaden väntar. Jag åker dit, för någon vinst på tisslotten är väl som att tro på tomten eller 😉

Ha en god natt och kram

 

En torsdag i novmber

Det har blivit lite skrivit ett tag. Det har hänt så mycket bra saker och några trista saker.

Mitt återbesök på Onkologen på Sahlgrenska gick ju bra. Inga nya tumörer och de gamla är döda 😀 Så jag klarar av kampen, jag har bett Herr Cancer att dra dit pepparn växer. Jag är mycket infektionskänslig och har åkt på 4 lung-inflamationer i år och en bihåleinfektion. Det tar mig mycket lång tid att komma mig helt efter en infektion. Då är jag låg och min kraft går till att läka.

En klassreunion 30+ har jag ju varit på. Hur kul som helst – en verklig toppenfest, där alla var glada och snälla. Nästa helg får jag besök av en mina gamla klasskompisar Astrid.

Jag hade helt glömt att få en valp i huset är som att få ett helt nytt barn. Charlie blir 4 månader den 17 november. Men vilken sällskap han ger mig och skratt och kärlek. Han sviker inte och är helt ärlig. Skulle han sura, så går det fortöver.

Pappa kräver sitt. Jag hinner inte åka därifrån förrän han frågar mig:”Du kommer väl snart igen” ”Ja, pappa. Jag kommer så fort jag kan och orkar. Och de senaste månederna har han fått besök 2/mnd Men han tycker att det är allt för sällan. Han tycker inte att jag gör något när jag är hemma. Visst jag har inget jobb, jag orkar inte med att jobba. Men jag har mina barn och mina vänner, som jag också vill träffa.

Jag blir fort sliten – varför kan han inte förstå det? När jag har varit där är jag helt uttömd på energi.

Vet du, jag ser fram till mitt intervju. Den kommer i Cancerfondens Tidning: Rädda livet. Den har gått i tryck nu. Lite sommarfåglar har jag i magen. Jag lovar att lägga ut linken

Nu är det dax att börja dagen. Charlie ska ut på en morgonpromenad, dotter ska iväg till Göteborg och hon kommer säkert till att få en toppendag där.

Ha en fin dag

Kram

Jag är tillbaka

Nu har jag bestämt mig för att börja att blogga igen.

Det händer mycket just nu. Konstigt att allt ska hända på samma gång eller hur?

• Jag har hjälpt till med frågor till en cancerstudie på Karolinska Universitetssjukhus. Frågor i en studie är jätte viktiga och de ska utformas så att de inte kan missförstås. Enklare sagt än gjort. Jag har ju erfarenheter när det gäller sådana frågor i studier och det är inte alltid det är uppenbart om vad de frågar om
• Jag och en gammal väninna från Drammen har samlat alla i vår gamla klass 9 A på en reunion 30+. Hur roligt ska det inte bli att träffa de gamla klasskompisarna igen. Tänk att det är över 30 år sedan vi gick ur 9:an
• I morgon får jag besök av Cancerfonden och en fotograf. Jag ska intervjuas i deras tidning
• Jag har köpt mig en liten valp, som jag ska hämta den 12 sep. Det är roligt det. Min nya kärlek – Korven. Dottern och jag kommer inte överens om namn. Nej, min hund ska inte heta Arne Weise, Bengt Göran… Någon måtta får det vara
• Till helgen fyller jag 49. Hjälp, 1 år kvar till 50… Vill inte fylla 50 – jag är ju 17!! Yngre än mina barn – det du 😉
• Denna sommaren har några utav mina planer gått i lås. Jag har varit en vecka vid kusten, tillsammans med Vigdis och andra goda kompisar och deras barn. Men jag har inte fått åkt till Stavanger – det är jag ledsen över
• Den 7 september får jag svar på min datortomografi. I över 1 månad får jag vänta på svar. Jag har kommit fram till att det är bara goda nyheter, annars hade jag väl fått tid tidigare – eller???

Som sagt; Nu är jag tillbaka i bloggvärlden. Jag tror jag behövde det här upphållet.

Må bäst och var rädd om dig

Kram

Jag har tagit semester

från bloggen och bloggvärlden. Jag har nog inte läst en blogg på nästan en hel månad. (Det är inte likt mig…) Dagarna har gått och det har varit en del resor till Norge. Dessutom har jag varit sjuk – igen. En dryg vecka med feber, hosta och förkylning. Och som alltid när jag får en infektion – dippar jag. Åker rakt ner i källaren och det tar tid och krafter att krypa upp igen. Dåligt med sömn har det varit också. Jag måste få hjälp med sömnen. Det här går inte längre. Sova är a och o.

Brev till nästa kontroll har börjat dimpa ner i brevlådan. En påminnelse om att faran inte är över och det sätter också igång en del tankar och känslor. Heller inte bra för nattsömnen.

Jag provar att se framöver och inte fastna i denna onda cirkel av infektioner, dålig sömn och soffan. Det här är ohållbart…

Veckan i sammandrag

Åkt bil, varit en god dotter och en bra mamma, städat, tvättat kläder, handlat mat, kämpat med pappa på banken (han är ganska så otålig och köer är inget för honom, jag var tvunget till att säga till honom att uppför du dig inte nu, får du gå ut i bilen), lagat mat, ätit allt för mycket,  kört ännu mera bil, haft en mycket trevlig helg i Skövde och kört ännu mera bil.

Och som alltid efter en tur till pappa – jag är helt slut…

Har inte haft tillgång till nätet så det har varit dåligt med inlägg. Och om 14 dagar blir det en vecka vid kusten 🙂

Nu ska jag titta klart på A million dollar baby och sedan i säng

God natt och sov gott

Nattakram

Nu tar jag helg

Oj, är den redan slut 😉

Jag har nu gått av mitt privatchaufför pass. Det tar på att vara morsa ser du. Jag har hämtat och lämnat ungdomar både här och där. Skor också – så går det när dottern envisades med att ha högklackat. Då får man ont i fötterna om man går 3 km på landsvägen. ”Det är nog mera clubskor mamma” Jag kunde inte annat än att hålla med. Jag är vis av erfarenhet, har gått många km i högklackat. Så jag vet. Den hårda vägen. Nu mera har jag inte högklackat när jag går långt. Nu har jag joggingskor eller andra lämpade skor. Och du, jag ger fullständigt attan i om de inte passar till outfitten. Är det är tecken på att jag är mer än 17 år i huvudet? *pekar neråt på förra inlägget*

Nu ska jag masa mig ut till tvättstugan – har tvättid kom jag på. Hej och hå. Slit och slep.

Pappa ringde – jag måste komma nu! Han klarar sig inte utan min hjälp. ”Men pappa jag kan inte komma nu, jag kommer till veckan.” Han blev mer och mer ynklig i rösten. ”Pappa, om du får en avlastnings plats på ett äldreboende, tar du den då?” ”Ja, men inte på Landfallöya sykehjem. Jag sätter inte min fot på det stället!” ”Pappa, om du får en plats på Konnerud Äldreboende då?” ”Der kommer jag inte till att få plats, där är det fullt och det finns de som är sämre än jag, som inte får plats. Jag blir nog här tills jag inte andas mer.”  Det här kallar jag känslomässig utpressning, för jag kan inte vara hos min pappa mer än jag gör nu. Och i morgon får han besök av min svägerska. I veckan hade han besök av en god vän, som stannade hos honom i flera dagar. Hemsjukvården är hos honom 3 – 4 g/dag. Så egentligen är det inte så synd om honom.

Nu har jag klagat nog för i kväll.

Ha en skön söndagskväll

Kram

Ps. Jag vill att 2. pingst ska bli röd igen. Ds

Den bästa dagen i veckan

enligt mig är fredag. Början på helgen och det är ju inte vilken helg som helst. Det är pingst. Annan dag pingst har ju blivit en vanlig måndag eftersom vi har fått en röd dag på nationaldagen. Lite snålt tycker jag. Vi kunde väl ha få behålla vår röda måndag. Norge har ju röd dag på sin nationaldag och annandag pingst. Fram för en röd måndag – jag, som du kanske vet, avskyr måndagar. Den värsta dagen på hela veckan. Nog tramsat om röda och svarta dagar – det är ju fredag Karine! Var glad över det. Yes, mam.

Ha en fin fredag och grattis alla som tar studenten i dag. Lycka till i framtiden.

Kram till er alla

 

 

Återblickar eller minnen som dyker upp

Det är 3 år sedan jag fick min diagnos och som det brukar vara vid den här tiden, kommer det massor av känslor och minnen.

En tanke dök upp lite tidigare i kväll – vem ska jag luta mig mot om min cancer kommer tillbaka? Jag vet hur min rädsla var den första tiden, efter att jag fick beskedet om min lungcancer. Hur rädd jag var för att vara ensam. Inte för att jag behövde någon att hålla i handen utan jag ville ha någon i närheten. Någon jag kunde krama om, en axel att luta mig mot och någon som kunde ge mig stöd. Nu när jag lever helt ensam, jag räknar inte med min dotter hon är inte vuxen än, så undrar jag om vem som ska vara mitt klippa. En klippa som står med båda benen på jorden, när allt annat gungar. Det är ju så att han som lovade att vara det, svek mig. Så just nu i kväll har jag det inte så gott – för just nu är rädslan om att min cancer kan komma tillbaka stark.

Kanske jag ska ta och lägga mig stället för att sitta här och fundera.

God natt och sov gott

Kram